Underbart, Sanni stickade, vi andra (Kayleigh, Martin och jag) spelade Settlers. Innan dess hade vi ätit chokladfondue och när vi spelade spel lyssnade vi på Regina Spektor och hade bara levande ljus som ljuskällor.
När jag sedan gick hem ensam den sista biten från Kayleighs hus kände jag mej trygg. Jag har gått den biten några gånger nu, och det var exakt den vägen som jag åkte när jag först kom till lägenheten. Det känns skönt att veta att mamma och pappa också har åkt den vägen, lite som att deras närvaro har lämnat en skyddande aura åt mej.
Och att promenaden hem påbörjades med ett urgulligt telefonsamtal från min alldeles egna hundvalpsögda Josef (ja, jag kunde se det genom telefonen!) gjorde inte mysfaktorn sämre. What a night!
Åh vad mysigt! Vad kul att höra att du har det så bra! :)
SvaraRadera