Tomhet

Ända sedan jag blev sjuk har jag känt mej tömd på energi och vilja. Utåt är jag nog som vanligt, men inuti känns det tomt. Jag älskar Konstanz, jag älskar mitt WG, jag älskar mitt rum och jag gillar mina kurser riktigt mycket (inte finanzpolitik in der EU, men det är ju bara en kurs av fem). Ändå är det något som fattas mej.

Och det är några riktigt, riktigt nära vänner. Inte bara nära vänner i allmänhet (här har jag ju min underbara Kayleigh som definitivt står med på gästlistan till bröllopet!) utan några specifika vänner.

Josef, du är inte bara min livskamrat - du är mer än så! Du är den som alltid förstår mej och alltid tror på mej. Och inte bara på ett ytligt sätt som många andra som tänker "Ellinor, hon klarar allt, hon klarar detta också" utan du vet på djupet vad jag kan prestera och vem jag innerst inne är och att jag är värd något. Att jag är värd allt. Det förmedlar du bara genom att se på mej. Det fattas mej. Du fattas mej.

Olivia, vännen som kan vara hård och ärlig, men samtidigt mjuk och varm som ingen annan. Dina kloka tankar och dina erfarenheter gör dej till en trygg klippa. Inte ens fyllda 24, men fylld med mer vishet än jag kommer kunna uppnå under en hel livstid. Du har inte rest runt världen för att hitta dej själv, för du behöver det inte. Dina klokheter fattas mej. Du fattas mej.

Emma, min studiekamrat som jag kan säga precis vad jag tänker till. Vad jag än säger, hur jag än säger det - du kommer alltid tycka att jag är bra ändå. Och vi förstår varandra och respekterar varandra. Har samma syn på livet, på studierna, på kärleken, på balansen mellan tingen. Till och med när jag driver med dej (Emma är otroligt smart, men samtidigt otroligt oallmänbildad - den kombinationen är lika humoristisk varje gång!) tycker du om mej. Ditt härliga skratt fattas mej. Du fattas mej.

Mamma och pappa, ni är tryggheten personifierad (i två personer - dubbelt så bra!). Ni har nog aldrig tvivlat på mej och jag har aldrig tvivlat på er. Ni är så bra att till och med mina bästa vänner säger till mej att de tycker att ni är bra, om och om igen. Era sunda värderingar och era varma uppmuntringar fattas mej. Ni fattas mej.

Men den personen som jag vill avsluta detta kärleksbrev med är faktiskt den som fattas mej allra mest - min underbare bror. Min tvillingbror Fredrik är inte som jag. Han är helt annorlunda, men samidigt helt lik. Vad det är som skiljer oss åt är svårt att alltid sätta fingret på, men det spelar ingen roll, för vi hör ändå ihop. Jag känner ingen annan människa på denna jord som är så oerhört intelligent. Han kan sätta ord på mina tankar och prata och lyssna som ingen annan. Fredrik, våra samtal fattas mej. Du fattas mej.