The Stalker, del 3

Träningen med stalkern i november gick bra. Det tog inte många minuter för Erica på läktaren att räkna ut vem han var. "Killen som åker efter dej hela tiden" var en ganska träffande beskrivning. Jag undvek ihop-duschandet genom att gå precis när träningen tog slut och byta om i ljusets hastighet.

Allt var frid och fröjd. Träningen blev ju lite förstörd av att jag inte blev lämnad ifred, men vi slapp duscha ihop och han vågade inte säga till de andra i omklädningsrummet att han visste vem jag var. Alla ville veta varför han var där och hur han hade hört talas om laget och träningen och han sa ingenting om att han hade sms:at mej och frågat, eller ens att vi kände varandra. Han ville helt enkelt inte rikta någon uppmärksamhet åt det hållet, antagligen för att han insåg vad creepy det verkade att han började träna i samma lag som jag..

Efter träningen erbjöd han mej och Erica, traditionsenligt, skjuts hem, men vi sa att vi skulle med bussen åt helt fel håll och efter en massa sms med konstigt innehåll (de handlade bara om vad han gjorde och sedan en helt irrelevant fråga, bara för att jag skulle vara tvungen att svara på sms:et..) slutade jag sonika helt att svara. Kayleigh sade: "Han ställer inte frågorna i sms:en för att han vill veta, utan för att han vill att du ska svara.."

Och när jag slutade skriva, slutade han också att skriva.

Innan jul fick jag ett sms med frågan om jag skulle till ishallen över julen, varpå jag svarade att jag skulle till Sverige, önskade honom god jul och gott nytt år och att vi kanske skulle ses i januari.

I februari blev Sanni mycket intresserad av skridskoåkning och då sms:ade jag Stalkern och frågade om vi kunde spela ishockey i ishallen med mina tjejkompisar och hans killkompisar. Det är lite roligare när man är fler som känner varandra eftersom man då kan dela upp sej i lag och spela match, och då skulle Sanni och Kayeligh kunna få låna klubbor av hockeykillarna.

Mr S svarade inte, så vi åkte inte till ishallen, utan åkte på Bodensjön istället - vilket var helt underbart! Sedan fick jag ett sms av Mr S. "Jag var i ishallen - var ni inte där?" så han passade på att leka cool och inte svara på mitt sms, vilket var lite klantigt, men samtidigt kan jag förstå hans reaktion. Hur han än gör blir det fel. "Ja, du svarade ju inte på mitt sms, så vi åkte skridskor på sjön istället" skrev jag som svar.

Efter det tog han lite mer aktiv kontakt, men som tur är har han faktiskt haft riktiga ärenden, som att kolla på landskamper i ungdomshockey.

Det är dock här det blir intressant igen. Han hade ju nämligen fått upp ögonen för Erica under träningen i december. "Jag såg henne ju bara på håll, men hon såg verkligen ut att vara min typ." och därutöver "På en skala på 1 till 100 är hon minst 90." .. "och hon verkar trevlig - en riktig drömtjej."

På lite drygt två månader hade Erica utvecklats till hans absoluta drömtjej och jag var nu bara medlet för att nå henne. Hon kom med till den andra hockeymatchen och nu ville han absolut inte spela blyg utan pratade med henne hela tiden och såg till att det togs lite foton där de stod tätt bredvid varandra.

Erica var inte riktigt lika road och blev förtvivlad när facebook-vänförfrågan dök upp. Hon tackade ja (attans) och kärleksförklaringarna vällde in. Det var all in som gällde och schweizaren förklarade precis hur ledsen han var över att hon skulle åka hem till Sverige och i minsta detalj hur snygg, trevlig, artig, smart och helt enkelt perfekt hon verkade vara.

Och det är där vi står idag. Erica har fått Mr Stalker på halsen och han skickar bara sporadiska meddelanden till mej i stil med "Hej. Är just nu i Berlin och ligger i sängen. Hur mår du? Kollade på Berlin - Mannheim idag. Värsta uppvisningen. Var riktigt kul, spelet i sej var inte så bra."

Lika neandertalaktigt som han skriver fungerar faktiskt hans hjärna. Men det tar vi imorgon. Joggingturen på 8km tar nu ut sin rätt och jag ska lägga mej i min säng och sova. Nighty, night.