Att vara en erasmus

Hittills har jag trivts toppen med att vara utbytesstudent. Staden är fin, universitetet håller hög standard (när det gäller undervisning, inte lokalerna..) och jag har hittat både kompisar och kurser som jag tycker om. En anledning till att det har gått såpass bra som det har gjort är att jag hade realistiska mål. Specifika, uttalade, realistiska mål:

• Inte bo i ett studenthem med massa utbytesstudenter
• Bo i ett WG med (helst bara) tyskar
• Läsa och prata så mycket tyska som möjligt
• Klara av mellan 38 (ej återbetalningsskyldig) och 53 (inget att ta igen under år 4) hp
• Lägga mina pengar på resor till närliggande städer och platser
• Ta fina kort och berätta om mina upplevelser på bloggen
• Våga pröva på nya saker och inte oroa mej för pluggandet för mycket

Sådana mål hade jag inte i Österrike, då det var svårt att veta vad jag skulle förvänta mej. (Det enda uttalade var väl "lära mej tyska", men det gick ju sisådär när man majoriteten av tiden hade en lärare som hade som uttalat mål: "När ni åker hem vill jag att ni ska tycka att inte allt var förgäves."..) Om jag hade kunnat göra det året annorlunda hade jag gjort det, å andra sidan var det en nyttig erfarenhet. Jag lade mycket tid på ishockeylaget och missade därför många saker som alla svenskar gjorde tillsammans. I slutändan var jag mitt emellan de två grupperna, men inte riktigt en del av någon utan dem.

Denna gången vet jag att jag kan. Jag kan prata tyska, jag kan hitta vänner, jag kan klara av hp utomlands och jag kan göra saker jag inte känner för till 100% utan att gå under. Och så är jag inte 19 år, utan 23. Och det gör faktiskt skillnad.

Dessutom gjorde jag saker för att förbereda mej. Jag läste en extra tyskakurs i våras. Jag letade själv efter en privat lägenhet istället för att bo i studenthem. Jag sökte efter WG:t som en galning under två stressiga veckor i november. (Jag har också offrat en hel del pengar för att kunna bo privat) Jag har pusslat med kurser, strukit, lagt till, mejlat, frågat tyska studenter, gått på överflödiga föreläsningar för att dubbelkolla att jag valt rätt. Jag har hoppat på i princip varje resa som jag hunnit med och haft råd, oavsett om det varit med vänner, Uni eller bekanta. Allt för att nå mina mål. Inte för att kryssa i "att-göra"-listan, utan för att min lista faktiskt stämmer överens med de sakerna som gör att jag mår bra. Till och med min (i höstas onödigt krånglande) kamera är en del i pusslet som får mej att må bra.

Året i Innsbruck har verkligen hjälpt mej, men det jag inte får glömma är att det inte är tack vare Innsbruck som jag trivs, utan det är ju tack vare mej. Jag hade som mål att Konstanz skulle bli underbart och jag försöker förverkliga det.