Personligt?

Början på dagen var toppen, jag hade massor med energi och fick mycket gjort. Men nu känner jag mej väldigt tom. Jag fick höra att alla konfirmationsläger "indoktrinerar" ungdomarna som är där och det känns väldigt jobbigt att höra sådan kritik med tanke på att Josef är på Skaga konfirmationsläger just nu. Det blir väldigt personligt när min andra hälft gör något som jag är väldigt stolt över, och som jag också har gjort, och när jag sedan får höra att slutmålet måste vara konfirmation -  och därför är det indoktrinering.

En definition av indoktrinering är att lära ut något om känslor, politiska idéer eller religion på ett auktoritärt sätt, där diskussion och avvikande åsikter ej är tillåtna. Detta sker genom manipulation av människorna det lärs ut till och genom ensidig information; viss information lyfts fram, annan väljs bort.

I mitt huvud går detta inte alls ihop med Skaga. Mest för att slutmålet inte är konfirmation, utan att konfirmanderna ska få redskap för att bli vuxna och tänka kritiskt, så de kan ta ställning till om de vill konfirmeras eller inte.

Efter diskussionen tömdes jag på all energi och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Acceptera att folk tycker annorlunda? Acceptera att de kommer säga det, oavsett vad jag tänker och känner? Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Det blir bara personligt om jag väljer att ta det personligt, men i detta fall är det så jobbigt att jag inte ens medvetet kan välja om jag ska ta det personligt eller ej.

I mitt huvud surrar det filosofiska tankar kring etik; Hur mycket av en annan människas nedstämdhet ska den andre parten i ett samtal vara ansvarig för? Hur långt sträcker sej regeln om att det är den utsatte som ska definiera om den blivit kränkt eller ej? Hur långt sträcker sej den kritiske personens rätt att uttrycka sin åsikt? Svaret är att jag inte vet, jag vet bara hur jag känner och jag har inte känt mej så nedstämd på riktigt, riktigt länge.