Besviken? Ja, men sviken?

Idag var det Lilla årsmötet (LÅM) i Göteborg, vilket innebär att det var fyllnadsval till Svenska Kyrkans Ungas förbundsstyrelse. Anledningen till att jag inte gick på omval i höstas var att jag skulle bo utomlands ett år, men jag har sagt hela tiden att jag vill bli invald om det skulle bli fyllnadsval.

Det blev fyllnadsval, tre stycken faktiskt. Jag var valberedningens förslag och var även den enda kandidaten med tidigare erfarenhet från förbundsstyrelsen. Och jag blev inte invald.

Det gör mej jätteledsen att jag har jobbat ideellt en hel mandatperiod, två år, och visat att jag är en bra styrelseledamot som har kompetenser som behövs i en styrelse, men att det inte ger något i slutändan. Jag kunde inte vara i Göteborg idag och det kostade mej min plats. Det och faktumet att Josef blev nominerad. Då står ju valet mellan mej och honom. Det finns några bra namn att välja mellan och sedan tänker man "okej, ska vi rösta på killen eller tjejen?". Vi fick exakt lika många röster och Josef blev således lottad in i styrelsen.

Om man ser till det positiva är det sjukt att Josef och jag antagligen delade på många röster och ändå fick lotta om den sista platsen till styrelsen. Folk verkar ju ha förtroende för oss. Och min bror Tobbe pläderade tydligen väldigt bra för mej - tack!

Men.. Vad ska man säga? Grattis, jo, visst. Men jag kan inte hjälpa att tänka att Svenska Kyrkans Unga har förlorat en hel del på detta. Självklart respekterar jag årsmötets (det vill säga medlemmarnas) val (och slumpen), och de som blev invalda kommer säkert göra ett toppenjobb, men samtidigt vet jag hur otroligt duktig jag är och erfaren. Den bästa kandidaten. Som tyvärr blev utkonkurrerad av sin egen pojkvän.

Det är väl så det funkar i ideella organisationer där alla känner alla och kretsen av folk som kommer på tal till kandidatur är liten, på gott och ont. Nu är frågan vad jag ska göra det närmsta året? Förslag, någon?