it's tragic, but now the story has it's proper end

Denna midsommardagskväll satt jag i en bil från Freiburg till Konstanz och beundrade Schwarzwald och Baden i det varma solskenet. Den senaste veckan har jag ständigt sett mej omkring och tänkt "Hur ska jag klara mej utan det här? Vad kan vara bättre än detta?". Här finns egentligen allt jag vill ha - av natur och fritidsaktiviteter. Men människorna? En Josef, en Fredrik, en Olivia, en mamma, en pappa. De finns inte här, de finns i Sverige.

Jag känner mej splittrad, men inte orolig. Det är inte tragiskt, som titeln antyder, men det känns som historien kommer få sitt förtjänade slut; ett bitterljuvt. Jag får helt enkelt inse att jag skulle vilja leva flera olika parallella liv, då det finns så mycket att uppleva och upptäcka, men att jag är helt tillfreds med det liv jag har nu och skapar själv. Det livet tar mej tillbaks till Sverige om en dryg månad. Slutet på utbildningen, sökandet efter jobbet, giftermålet med kärleken - nya äventyr väntar runt hörnet och på ett eller annat sätt kommer jag dela dem med de viktigaste människorna i mitt liv, oavsett var de geografiskt utspelar sej.