Dödsrädd för att dö

En sak som gör mej väldigt arg är när personer (i min bekantskapskrets är dessa oftast unga till medelålders män) säger att de minsann kan köra hur fort de vill för det är ju deras ansvar och de är ju bra på att köra bil. Men tänker de på att medtrafikanterna kanske inte alltid uppför sej optimalt? Och att de själva kanske faktiskt inte kör optimalt? Detta hände mej och Kayeligh igår:

Vi satt i samma bil som Mr Schweizare (och för er som inte är bekanta med honom redan, så har han alltså inte vunnit någon Mr Schweiz-tävling, utan detta är bara vad jag kallar honom på min blogg..). Han hade varit schysst och erbjudit oss att hänga på till nöjesparken Europapark och det var en riktigt trevlig dag. Men bara för att hans (nja, hans brors) bil kan köra riktigt fort, behöver han inte köra jättefort hela tiden. Han hade återkommit till det då och då under dagen, att bilen kunde köra fort men att åkkänslan fortfarande var bekväm vid höga hastigheter. På hemresan skulle detta sedan testas, tyckte han antagligen.

På en tvåfilig (!) väg som rimligtvis hade hastighetsbegränsningen 100 eller 120 (svårt att säga, för tyskarna kör alltid 20km/h över gränsen) med många bilar på, som alla var påväg hem från Europapark strax efter stängningsdags, gasar vår käre schweizare upp i 180. Och accelererar till 200. Alla andra bilar håller sej (tackochlov!) ur vägen och relativt snart kommer han ikapp en Audi cabriolet. Då måste han bromsa ner till 160-170. För att visa audiföraren att han vill köra om ligger han precis bakom i runt 160. Det enda som gick igenom mitt huvud då var detta:

• Genomsnittlig bromsreaktionstid är en sekund
• I 160 km/h rör sej bilen drygt 40 meter per sekund (44,44 enligt miniräknaren)
• Nu är vi bara två billängder från den andra bilen (kanske 15 meter)
• Om Audin bromsar, kommer jag ha Audins förare (och schweizaren) i mitt knä, innan jag ens har hunnit reagera. Vi kommer alla att bli mos och dö.

Jag tror att jag knappast har varit så rädd i hela mitt liv och kom inte på något bättre att göra än att väldigt spydigt säga: "Enligt min åsikt behöver vi inte åka mellan 180 och 200 hela vägen till Konstanz." varpå han svarade "Vill du att jag åker långsammare?", "Ja."

Om en annan bil i fel ögonblick hade svängt in framför vår bil hade vi varit mos. En bil framför oss såg till exempel inte motorcyklisten i döda vinkeln förrän det nästan var försent. Det var en halv sekund ifrån en olycka i runt 140. Och han bara kör på som om bilen är en leksak och vi alla är figurer i ett dataspel.

Detta är något jag tror att förvånansvärt många av oss har upplevt. Nästa gång ska jag vara starkare och säga ifrån direkt och tydligare. Jag hoppas att alla som hamnar i en liknande situation vågar göra detsamma. Stå på er! Bättre tråkig och vid liv än tyst och stendöd. Det är i omgivningens tystnad som diskriminering och idioti frodas.

it's tragic, but now the story has it's proper end

Denna midsommardagskväll satt jag i en bil från Freiburg till Konstanz och beundrade Schwarzwald och Baden i det varma solskenet. Den senaste veckan har jag ständigt sett mej omkring och tänkt "Hur ska jag klara mej utan det här? Vad kan vara bättre än detta?". Här finns egentligen allt jag vill ha - av natur och fritidsaktiviteter. Men människorna? En Josef, en Fredrik, en Olivia, en mamma, en pappa. De finns inte här, de finns i Sverige.

Jag känner mej splittrad, men inte orolig. Det är inte tragiskt, som titeln antyder, men det känns som historien kommer få sitt förtjänade slut; ett bitterljuvt. Jag får helt enkelt inse att jag skulle vilja leva flera olika parallella liv, då det finns så mycket att uppleva och upptäcka, men att jag är helt tillfreds med det liv jag har nu och skapar själv. Det livet tar mej tillbaks till Sverige om en dryg månad. Slutet på utbildningen, sökandet efter jobbet, giftermålet med kärleken - nya äventyr väntar runt hörnet och på ett eller annat sätt kommer jag dela dem med de viktigaste människorna i mitt liv, oavsett var de geografiskt utspelar sej.

Ain't no sunshine when he's gone

Nu har Fredrik åkt hem till Sverige och tagit det fina vädret med sej. Han var här i en vecka och det var toppenfint hela tiden. Som ni redan vet såg vi Stein am Rhein (och en brinnande buss) i torsdags och i fredags var vi på Uni på förmiddagen och stranden på eftermiddagen. Här kommer resten av veckan:

Torsdag kväll: Promenad längs Rhein 

Fredag eftermiddag: Fredik och Kayleigh på simtur 

Fredag kväll: förkrossade svenskar på DOM 

 Lördag: Insel Reichenau. Skulle inte säga nej till denna utsikt från huset

 Vi har en teori på att man blir utfryst ur bygemenskapen om man inte har en perfekt trädgård..

 Vi såg en knasig cykel!

Och vi krashade ett bröllop 

 Högsta punkten på ön - superb utsikt!

 Röda och mosiga inmundigade vi middag på Rambagh Palace - favvorestaurangen för mej!

Söndag var vi i Basel och träffade Oma och Sonja 

Basel bjöd på "strick-graffiti" (stickningsgraffiti) 

Och längdmässigt hade jag passat in perfekt på 1400-talet

Måndag björ på Uni, lite shopping och spelkväll. Tisdag var jag på Uni och sedan lunchade vi ute innan Fredrik åkte hem och passade på att säga att detta var den bästa födelsedagspresenten han fått!

Och en sak till: Om Tysklands fotbollslanslag vinner en match i ett mästerskap, då går det inte sova på Laube pga en massa tutande bilar och skrikande testosterinstinna tyska män. Bildbevis:

Igår när Sverige vann var det en, enda, ynklig bil som åkte förbi mitt fönster och tutade - undrar om jag kanske känner de som satt i bilen..

Ovälkomna mejl

Igår kväll kollade jag min mejl för första gången sedan i torsdags och såg att jag har skickat ut ett mejl till alla mina kontakter med en länk i som man inte ska klicka på.

Tråkigt att man inte kan ha sin mejl ifred, men nu har jag ändrat till ett toksäkert lösenord och så får vi hoppas att det slutar. Testa ditt lösenord här.

Ikväll vankas det spelkväll på Untere Laube 45! Mycket trevligt!

Off to the beach!

Bra saker med att plugga i Konstanz: Vädret och Bodensjön gör att man tror att det är konstant sommarlov perioden maj - september

Dåliga saker med att plugga i Konstanz: Uni gör att det de facto inte är sommarlov alls april - oktober, om man inte är en svensk utbytesstudent och skriver alla tentor i juli och får lov i augusti - september!

Nu ska jag och Fredrik få lite sommarfeeling och sticka till stranden denna varma, soliga dag. Alperna syns också tydligt! Sedan är det fotboll på den irländska puben Shamrock.

Och igår såg vi en brinnande buss (inte så bra reklam för kollektivtrafiken i Kreuzlingen) -undrar om det var hettan som gjorde det..? Här hittar ni en som filmat släckningen och skickat in den till tidningen Südkurier och där är allt både jag (00:33) och Fredrik (00:41) med! Jag har röd tröja och grön fjällräven-ryggsäck. Fredrik böjer in sitt huvud i bilden precis i sista sekunden av klippet.

Det är lite häftigt också att man i videon ser när jag tar bilden nedan.. En video av ett tagande av ett fotografi. Nästan lite artsy.

Min tvillingbror är här!

Och då måste jag besvara frågan som alla frågar, och svaret är: Nej, vi är inte enäggstvillingar..

Här kommer fotobevis (på att han är här alltså)

Stein am Rhein (Schweiz)

Konstanz (med Stadsträdgården t.v., Imperia t.h.)

Tack, Konstanz för det fina vädret.
Tack DN för den roligaste nyheten.

Tack Svt för det tydligaste förtydligandet:
"En av hundra svenskar, motsvarande en procent av befolkningen" ... tack.

För mycket att göra???

När man ser på Facebook att ens fästman har flyttat in i en ny lägenhet, ja, då kanske man ska fundera över om man kanske har varit lite för mycket på universitetsbiblioteket de senaste dagarna..

Men de bra nyheterna är följande:

• vi har en fin lägenhet
• jag har inte behövt packa eller flytta en endaste pinal! (TACK svärfar och en massa härliga kompisar!)
• på pluggfronten går det stadigt framåt

Nu ska jag sova, för även fast det är helgdag i Tyskland imorgon, så ska jag sitta in der Bib och plugga. Som tur är, är kursen riktigt intressant - monetary economics, makroekonomi med mikroekonomisk approach.

Still alive

Ville bara meddela mina kära läsare att jag fortfarande är vid liv. Sitter och gör "monetary economics" i bilioteket och det går väl sådär med tanke på att jag och en till student ska presentera lösningen på denna veckas uppgifter inför hela klassen på fredag förmiddag. Hittills har jag inte fattat frågan til 100%, men märkt att den är ruskigt lik en fråga i kursboken som är märkt "advanced".. Förhoppningsvis kan vi boka in ett möte med professorn, så vi kan ställa lite frågor och inte göra bort oss totalt.

Vill också säga ett stort, stort NJUT AV DEN SVENSKA SOMMAREN till att fina utbytesstudenter som nu snart ska bege sej hemåt. Grattis, ni klarade utlandsåret, och vi ses igen till hösten!

Besviken? Ja, men sviken?

Idag var det Lilla årsmötet (LÅM) i Göteborg, vilket innebär att det var fyllnadsval till Svenska Kyrkans Ungas förbundsstyrelse. Anledningen till att jag inte gick på omval i höstas var att jag skulle bo utomlands ett år, men jag har sagt hela tiden att jag vill bli invald om det skulle bli fyllnadsval.

Det blev fyllnadsval, tre stycken faktiskt. Jag var valberedningens förslag och var även den enda kandidaten med tidigare erfarenhet från förbundsstyrelsen. Och jag blev inte invald.

Det gör mej jätteledsen att jag har jobbat ideellt en hel mandatperiod, två år, och visat att jag är en bra styrelseledamot som har kompetenser som behövs i en styrelse, men att det inte ger något i slutändan. Jag kunde inte vara i Göteborg idag och det kostade mej min plats. Det och faktumet att Josef blev nominerad. Då står ju valet mellan mej och honom. Det finns några bra namn att välja mellan och sedan tänker man "okej, ska vi rösta på killen eller tjejen?". Vi fick exakt lika många röster och Josef blev således lottad in i styrelsen.

Om man ser till det positiva är det sjukt att Josef och jag antagligen delade på många röster och ändå fick lotta om den sista platsen till styrelsen. Folk verkar ju ha förtroende för oss. Och min bror Tobbe pläderade tydligen väldigt bra för mej - tack!

Men.. Vad ska man säga? Grattis, jo, visst. Men jag kan inte hjälpa att tänka att Svenska Kyrkans Unga har förlorat en hel del på detta. Självklart respekterar jag årsmötets (det vill säga medlemmarnas) val (och slumpen), och de som blev invalda kommer säkert göra ett toppenjobb, men samtidigt vet jag hur otroligt duktig jag är och erfaren. Den bästa kandidaten. Som tyvärr blev utkonkurrerad av sin egen pojkvän.

Det är väl så det funkar i ideella organisationer där alla känner alla och kretsen av folk som kommer på tal till kandidatur är liten, på gott och ont. Nu är frågan vad jag ska göra det närmsta året? Förslag, någon?

Frisk, frisk, frisk!

Igår kände jag mej frisk för första gången på länge och idag kommer jag tyvärr inte gå på utbytesstudentpartyt som firar att vi har nått midterm. Det är lika bra att hålla sej frisk, sjukdomen startade ju med att jag var ute tre kvällar i rad..

Jag tänkte att jag kunde dela med mej av något som hände häromkvällen när jag gick hem från Kayleigh. En man med en hund (relativt liten och okopplad) kom gåendes på samma gata som jag och hunden sprang emot mej. Den var relativt liten, men jag blev ändå lite rädd. Jag satte mej ner på huk, sträckte fram en hand och tänkte att "så länge den inte behöver hoppa för att komma nära mej kanske den håller sej lugnare. Och han kan ju lukta och känna att jag är trevlig.". Den var ju inte direkt lugnt, utan supersprallig, men jag slapp att den okända hunden hoppade på mej.

Ägaren brydde sej inte ett dugg om att hans hund sprang mot en främmande människa. Nu verkade jag iochförsej väldigt välkomnande, eftersom jag böjde mej ner och sträckte fram en hand, men det var ju av ren självbevarelsedrift. Borde han inte säga till sin hund redan när den sticker iväg? (Och ha den kopplad??) Ursäkta hundens beteende? Fråga om jag är hundrädd?